I vårt kunskapssamhälle bör väl måttet på ett rikt samhälle vara den samlade kunskapsmassan. Hur når man maximal kunskapsmassa? Ett sätt är att satsa på varje individ utifrån dennes förutsättningar, ett annat är resonemanget att mitt barn ska ha en bra utbildning men andras bokstavsungar får väl skylla sig själva.
Ofta gynnas kunskapen att kunna läsa och skriva text, andra förmågor sim musikalitet, bildskapande mm. måste man inte ha för att klara de primära kraven i samhället. Det finns en rad olika funktionshinder som begränsar förmågan att läsa och skriva, många av dessa kan åtgärdas med mycket enkla medel. Först måste man acceptera att ”bästa sättet att öka kunskapsmassan i samhället är att satsa på individen utifrån dennes förutsättningar” och därefter förutsätts att det finns bredare kunskap om problematiken kring läs och skrivsvårigheter.
Konkurrens är bra på många sätt men det måste ske på liknande villkor och alltför ofta konkurreras barn ut i tidig ålder därför att villkoren är så olika. Att det är en resursfråga är det nog ingen tvekan om men vilka resurser är det som saknas? Pengar är väl första tanken men flera skolor som skaffat kunskapsresurser om läs och skrivsvårigheter  säger att det inte behöver kosta mera pengar.

Med en uppdateringsfrekvens på fem år så kommer jag under min statistiska livslängd att hinna med två eller tre uppdateringar. Som nybliven ålderspensionär så vet jag att utbetalt pensionsbelopp beräknas utifrån den statistiska livslängden.

Efter många öppna samtal med många personer så tycker jag mig förstå att det inte är så vanligt att tro i kyrkan som förr. Desto vanligare är det att tro utanför kyrkan men inte det  prästen talar om. En del tror att något som inte är vetenskapligt bevisat inte heller kan finnas, vetenskapen kanske är deras religion. Att vi har levt flera jordeliv och- eller har en annan existens tror många på och ofta är det en mycket stark tro.

Ja vad ska man tro på? Försäkringskassan eller….?
Vad är likheten mellan försäkringskassan och en härdsmälta? Jo båda är högst osannolika men de existerar trots allt. En person har gått sjukskriven i nästan 10 år utan att få en relevant vård och rehabilitering, två stora utredningar som försäkringskassan beställt pekar på konkreta vårdbehov men försäkringskassan underkänner sina egna utredningar. Besöken på försäkringskassan har varit många och aldrig har samma handläggare uppenbarat si två gånger efter varandra. Antalet handläggare är nästan lika många som antalet besök, kanske försäkringskassans arbetslinje? Dags att ifrågasätta försäkringskassans sätt att hantera pengar, utredningar och utbetalningar handlar om mycket stora belopp. Borde inte principen vara att människor ska bli friska och komma tillbaka till arbete så fort som möjligt.
Låter historien osannolik, jovisst men härdsmältor är också osannolika.